På sjukgymnastutbildningen fick jag lära mig att det inte går att motivera någon annan! Ända sedan dess har jag vridit och vänt på påståendet och är väl i princip beredd att hålla med.
Motivation måste komma inifrån den som ska motiveras och kräver en personlig vilja/övertygelse/drivkraft.
Jag tror att jag som mamma, fru, medmänniska och kollega kan bidra till att andra blir motiverade (och tyvärr även motsatsen), men jag kan inte säga åt någon att göra något om de inte själva vill.
Jag kan försöka bidra med kunskap (fakta), känslor (försöka förstå andras och visa egna), jag kan finnas till som stöd och uppmuntra men om den man försöker motivera inte har en egen inre vilja till motivation spelar det ingen roll vad jag gör.
Det som absolut inte fungerar är att säga åt någon att ”du ska göra såhär”, ”du tänker fel”, eller ”det blir bäst om du gör som jag säger” – min erfarenhet är att det till och med kan få motsatt effekt… den lilla motivation som kanske fanns kan försvinna helt?
Det kan även vara saker som händer som gör att man snabbt kan tappa den motivation som man har. Man försöker intala sig själv att ”det blir bäst om du ändå gör såhär” men här har vi ytterligare ett bevis på att motivation och engagemang är något som måste komma inifrån, det är inget som andra eller en själv kan bestämma utan att man har den rätta känslan.
Att ta en långsam promenad i naturen, lyssna på fågelkvitter och se vårtecken är ett bra sätt att rensa hjärnan och fundera över vad som egentligen är viktigt och varför jag reagerar som jag gör på det som händer runtomkring mig.
