… på att jag inte riktigt är mig själv 
Haha, känner mig superlyckad som klev T-banan mot Mörby i Liljeholmen, slog mig ner och sjönk in i musiken utan att notera vad omgivningen gjorde eller lyssna på vad som sades i högtalarna.
Lamporna släcktes direkt när jag satt mig ner och dörrarna stängdes samtidigt. HELT KOLMÖRKT och på väg mot jag-hade-ingen-aning-om-alls i 700 knyck… Hann fundera på hur det skulle vara att övernatta inlåst i en tunnelbanevagn på en öde bangård?!
Kom efter en bra stund på att jag kunde gå fram till chauffören i mörkret och knacka på! Han öppnade – och som tur var var nästa stopp Slussen. Kliver av tåget (genom förarhytten…) och inser att jag är längst ifrån utgången mot bussarna – fast jag alltid brukar vara närmast när jag kliver på på samma ställe vid Liljeholmen. Hmmmm, kan absolut inte få ihop hur det gick till (tog vi en rundfärd kanske??).
Undrar just vad som händer med mig – eller är det kanske bara att jag lärt mig att ”stänga av” efter att ha suttit i kontorslandskap i 6 veckor?
Tror inte det… Glömde även handlingslistan de båda senaste gångerna som jag varit och handlat. Igår var det minst 30 saker som jag skulle ha! Positivt är dock att jag ändå fick med mig det mesta hem!
I går kväll när vi var på bio glömde jag företagsbiljetterna som jag betalat med hemma… TRODDE jag – hittade dem i ett okänt fack efter att ha diskuterat med tjejen i kassan i 5 min och precis var på väg att betala nya…
Hjälp, vad är det som håller på att hända?
