Har precis läst igenom min farmors handskrivna minnesanteckningar från hennes uppväxt. Otroligt vilken skillnad mot idag och ändå ”bara” drygt 100 år sedan. Mycket att reflektera över när jag jämför det hon berättar med min och mina barns uppväxt…
På bilden är min farmor, farfar och pappa 1936, då farmor var 29 år
Här nedan kommer minnesanteckningarna, avskrivna av mig med några komma och styckeindelningar tillagda – annars original:
Minnesanteckningar av Kristina Johansson (1907-2005)
Pappa och mamma bodde i en liten by som hette Nyland, den tillhörde Gåxjö socken. Men mamma trivdes aldrig där, hon tyckte det var platt och lågt land. Dom bodde i en liten stuga som bestod av ett litet kök och en liten inkammare, som vi sa på den tiden. Mamma födde fyra barn i den lilla kammaren, så då började de tänka på att skaffa sig en något större gård. Pappa tänkte köpa en lite större gård där i samma by, men det ville inte mamma. Men så blev de erbjudna att arrendera en stor gård på Raftsjöhöjden, så då flyttade de dit, det var våren 1909.
Det var inte lätt, mamma hade fyra minderåriga barn, den minsta var bara några månader. Så kom dagen när de skulle flytta, det var mycket dåliga vägar på den tiden och det var inte som nu bara att sätta sig i en bil. Men på den tiden var varken barn eller äldre bortskämda, dom fick låna sig häst och vagn och började lasta på sina prylar, sängar och sängkläder. Det tog en hel dag innan de kom fram. Mamma skulle stanna där, så de lastade av och sen åkte pappa hem för att komma dagen därpå med det som var kvar, kon, geten och endel andra saker. Mamma hon fick brått med att laga lite mat och göra i ordning bäddarna så att barnen fick lägga sig till natten.
Tiden gick fort och det dröjde innan det blev någon ordning och reda på allt. Så kom tiden då de skulle skörda höet, då kom de på att kalla folket i byn på slåtterkalas, de var mycket snälla och hjälpsamma och skördade allt höet. Mamma hade inte någon tid då att göra något kalas, men sa att nästa sommar skulle de göra ett bra kalas åt alla stora och små, alla var glada och nöjda.
Pappa och mamma var duktiga att arbeta och vara försiktiga för att för de måste ha en häst och redskap för att kunna bruka jorden. Pappa köpte en häst, plog och en harv, sådde korn, havre och råg, sist potatis. Det ville vara mat till hushållet, det växte och blevstörre för varje år tills vi blev tio barn. Så blev det att köpa kor och vad allt som det tillhörde, separator som kunde skumma mjölken och en kärna som vi barn fick veva för att det skulle bli smör.
Vi växte till så att vi fick hjälpa till undan för undan, en av dom äldsta fick följa med till ladugården och lära sig mjölka getterna, men dom hoppade bara undan men med tiden gick det ganska bra. Dom andra fick vara inne och se till småsyskonen, det var inte så roligt. Vi vaggade men ingen sömn kom, vi hittade på att sluta deras ögonlock genom att hålla handen över, till slut sov dom. Vi fick vara lite uppfinningsrika om vi skulle få komma ut och leka någon gång.
Så småningom kom tiden när vi skulle börja skolan en för varje år ända tills det var fyra stycken kvar. Mamma blev sjuk och dog ifrån oss, hon dog en lördagnatt. På söndag morgon kom pappa och väckte oss och talade om att vi var utan mamma, hon dog i barnsäng. Jag var då elva år och fick så vårdnaden av mina minsta syskon, en var ett år och en var två år, det var pojkar. Eftersom jag skulle sköta dem både dag och natt grät jag mycket under sommaren när jag såg mina kamrater vara tillsammans och leka.
Mamma dog just första veckan då skörden skulle börja, pappa söjrde mamma så att han blev sjuk och sängliggande. Men då fanns det snälla människor som kom och hjälpte till att bärga höet, det fanns mycket hjälpsamma människor, det fanns ingen avundsjuka bland människor då.
Det fanns inte någon byggd skola när vi började, utan dom hyrde en stor sal i en gård som stod öde, den var kall. Vi gick där i fyra år, lång väg att gå när det var kallt och mycket snö men vi hade varma kläder. Så skulle vi ha med oss mat mitt på dagen, den bestod av en flaska mjölk det fanns inte termos på den tiden. Det var att dricka den kalla mjölken och äta en kambrödsstut som var en smörgås av hembakat tunnbröd.
Sedan vi hade gått de fyra åren i småskolan fick vi åka till Gåxsjö för att gå två år i folkskola. Vi fick bo på en gård, dom hade mycket djur av alla slag. Jag fick stiga upp tidigt för att lära läxan och sedan hjälpa till i ladugården innan jag gick till skolan. På matrasten sprang jag hem till gården för att äta en smörgås och dricka ett glas mjölk till. Jag gick i skolan till klockan halv fyra, när jag kom hem fick jag äta middag, sedan var det att diska och bära in veden samt vattnet till en stor kopparså, den rymde femtio liter. Sedan jag gjort allt detta var det dags att följa med till ladugården efter detta fick jag äntligen tid att läsa min läxa men då var jag så trött att jag sommnade ifrån men vaknade och började om. Lördagen kom och då ville man gå hem och träffa syskonen, det var en mil att gå, det var vinter och det blev mörkt, det fanns inte några sparkar på den tiden.
